fbpx
 
KULTUR

Kim hittade hem som konstnär i Landskrona

Han lossade fisk i Ålesund, var inkastare på Gran Canaria, levde på poker i New York. Jobben och platserna har varit många för Kim Berkhuizen. Men nu har han hittat hem, i Landskrona. Den här gången som konstnär.

Konstnären Kim Berkhuizen i sin ateljé i Landskrona

Det här är en svängig berättelse, som i princip börjar med att Kim Berkhuizen festar på Gran Canaria och slutar med en flytande pingvinjävel. Det finns logik längs vägen, men det är en väg med många turer och hållplatser. Han säger att han har haft väldigt roligt.

Det var en rastlös själ som lämnade hemstaden Landskrona som 20-åring. Han ville ut i världen på jakt efter äventyr. Som inkastare på Gran Canaria blev det mest en massa festande, men han hittade likasinnade och fick sitt första äventyr. En av vännerna från Spanien hängde med när nästa kompisgäng tyckte att det verkade vara en smart idé att åka till vidunderligt vackra Ålesund i Norge och packa fisk.

– Vi skulle tjäna en massa pengar för att kunna resa ut i världen men det var ingen bra säsong och vi hade knappt till uppehället. Jag åkte tillbaka senare med två tjejer från Strömstad och den gången fick vi mycket jobb. Tredje gången åkte jag själv utan att ha fixat med boende. Jag satt på ett café med min resväska och visste inte vad jag skulle göra. Till en början fick jag bo i chefens källare. Men den tredje gången började jag lossa fisk från båtarna. Det är ett slit, inget man gör i 30 år. Men jag jobbade 6-7 dagar i veckan och tjänade bra med pengar.

Höll en Ferrari i handen

Åren gick och platserna och jobben och sammanhangen blev allt fler. Han hamnade i Malmö och bodde ett tag i ett kollektiv på Kirseberg med fem tjejer och två katter. Han bodde också på Möllevången och jobbade på Riksbanken, där han rätt och slätt packade pengar.

– Men det går ju inte att stå och tänka att den här bunten räcker till en Ferrari. Det var som att det inte var på riktigt. Men jag kunde ha många miljoner i mina händer.

I Göteborg drev han två popup-butiker som lagade stenskott på bilrutor. Det var han och brorsans gemensamma affärsidé. Kim hade hand om två stationer, en på Frölunda Torg och en vid Torps köpcentrum utanför Uddevalla.

Men det jobbet var också säsongsbetonat. Man kan inte jobba med bilrutor när det blir för kallt och Kim funderade på vad han skulle göra under vinterhalvåret. Gamla äventyrslystna kompisar blev lösningen än en gång. Han stack till Manhattan och festade upp en hel del av de pengar han tjänat på den egna rörelsen. Med sig tog han en fallenhet för nätpoker.

– Jag spelade mycket nätpoker i Göteborg och jag blev duktig på det. Det var inte så svårt att tjäna pengar på det i början. Jag försörjde mig på online poker även i New York och jag gick plus hela tiden men med tiden hårdnade konkurrensen och det var inte lika kul längre.

Konstnären som tar emot i Weibulls gamla, enorma byggnader längs Österleden hade kanske inte blivit konstnär utan allt flängande och sökande. Vi kommer till den saken.

Morfar var konstnär

Hemma igen blev det en annan typ av jobb. Göteborg blev till Häljarp och en villa som skulle renoveras ihop med tjejen han träffat. Han jobbade på MediaMarkt i både Göteborg och Helsingborg, till slut som avdelningschef. Han var butikschef för JME Data i Lund och Helsingborg. Och han hamnade i Malmö igen. Kim säger att till och med han själv har svårt att hålla koll på alla platser och årtal.

Det fanns fortfarande inte mycket som talade för att han en dag skulle titulera sig konstnär.

– Men morfar var konstnär och min mamma är väldigt kreativ och min brorsa också på sina sätt. När vi hade hamnat i en stor lägenhet på Drottningtorget i Malmö så var det stora vita väggar som behövde kläs med konst. Jag tänkte att jag gör den själv. Det var där jag hittade till målningen. Polarna som kom förbi blev imponerade och det sporrade mig.

Fullt av drivna själar

– Efter en separation flyttade jag hem till Landskrona för fem, sex år sedan. Det var först då jag började måla på allvar. Landskrona är precis som Malmö fullt av en massa drivna själar, men det var ett annat tempo här, inte samma hets och karriärtänk som i Malmö. Det händer mycket här, men i ett skönt tempo. Det har varit bra för mig. Och Fröfabriken har bidragit med mycket.

Det är där han har sin ateljé, på femte våningen i Weibulls gamla lokaler. Korridorerna och hallarna är enorma och fascinerande – en tidsmaskin till ett Sverige som fanns. Kim guidar genom dunklet till en gammal lagerlokal där han håller workshops och har en testvägg där han experimenterar med väggmålningar. Det är fascinerande att de här gigantiska rymderna en gång fanns till för något så oerhört litet som fröer.

Hittat sitt uttryck

Det här är en miljö där Kim och ett antal andra konstnärer, några fotografer och ett rockband kan trivas och verka.

– Den här ateljén för 2 500 i månaden hade jag inte kunnat hitta någon annanstans. Drömmen är att kunna ha Landskrona som bas, men ändå få komma ut i världen och ställa ut.

Han känner att han hittat hem på många plan. Flytten till hemstaden är bara den mest synliga delen av det. Han har hittat sitt uttryck på ett konstnärligt plan och känner sig lugnare.

– Som konstnär söker man ett visst uttryck, något som man trivs med och återkommer till och som folk känner igen. Det är inte helt lätt. Man är alltid influerad av andra. Jag jobbar med raka linjer och geometriska mönster och en del som är helt abstrakt. Nu ska jag ställa ut tolv små tavlor på Gallerinatten i Malmö. Då är det en blandning av rent abstrakt och raka linjer och ordning, säger Kim, som är autodidakt.

Vi säger alltid autodidakt i de här sammanhangen. Ordet betyder självlärd. Och det kan ha sina sidor när man är på väg att hitta sin identitet som konstnär. Man kanske saknar en del verktyg som de lärde har pluggat ned i sin verktygslåda.

– De tolv tavlorna till Malmö var i smått format och jag har uteslutande målat stort tidigare. De där små bråkade med mig. Jag ville kasta ut dem genom fönstret. Men när jag äntligen fick till det var glädjen stor.

Han livnär sig inte helt och hållet som konstnär. Han tar mer kommersiella uppdrag också, som kan handla om reklamfilm eller foto. Några dagar efter intervjun ska han följa brorsan när han cyklar 80 mil från Gävle till Göteborg i ett projekt kallat Funktionshinderbanan.

Projekt för bättre utformade LSS-hem

– Projektet går ut på att lyfta behovet för fler och bättre utformade LSS-hem. Vi träffar politiker, boende, anhöriga och andra inblandade längs vägen. Det är brorsans företag Emrahus som tagit initiativet. Jag ska göra en vlog om projektet. Det är kul att jobba med andra människor i projektform. Det kan lätt bli lite ensamt om man enbart ska försöka försörja sig som konstnär.

– Ibland kan jag sakna att ha en fast månadslön och jag kan snegla lite på polaren som just fått en ny tjänstebil och känna att en sån vill jag också ha. Men nu värdesätter jag tiden och friheten. I den bästa av världar blir man superkänd och kan ha allt, men nu väljer jag friheten.  Jag älskar den, att jag kan göra vad jag känner för.

Deltar i Floating Art Festival

Just nu kan man skåda ett av hans verk på #pixlapiren i Helsingborg, i den tidigare övergivna delen av det gamla hamnområdet. Då handlar det om en flytande skulptur: ett par pingviner som fått namnet Climate Refugees.

– Jag fick idén när Trump precis hade blivit vald till president och man tog bort fliken som handlade om miljö på Vita Husets hemsida. Jag vill göra något på miljötemat och började med pingvinerna i Landskrona, utanför stadshuset och i vallgraven vid konsthallen. När de ringde och frågade om jag ville vara med på Floating Art Festival så plockade jag upp idén och gjorde de här fyra meter höga pingvinerna. Jag hade aldrig gjort flytande konst i den skalan innan. Vi jobbade oerhört intensivt i två veckor, men gick mest på känsla. Jag var sjukt nervös när verket skulle sjösättas. Kände bara att: flyt nu då din jävla pingvinjävel! Men det gick bra. Vi kunde till och med bada från dem, tre personer.

-----