Med händerna som verktyg

  1. Start
  2. Etablera
  3. Start-ups och Linc
  4. Med händerna som verktyg

I dag livnär sig inte så många på hantverk. Men i Landskrona finns tre företag som går emot trenden. Ella Sjögren, Mikael Hellner och Myriam Jabert har alla lyckats göra bra affärer på att skapa med sina händer. 

Mikael Hellner – körsnär

 ”Mina hundhalsband har sålts till Liza Minelli”

”När jag slutade 9:an fanns bara två alternativ, att plugga vidare eller börja på Öresundsvarvet. Jag ville inte något av det. Min farfar drev butiken ”Hellners Skinn &Päls” i Landskrona och tyckte att jag kunde jobba hos honom. Men han ville att jag skulle utbilda mig till körsnär först.

Jag flyttade hemifrån som 16-åring och gick en körsnärsutbildning i tre år i Tranås. Jag lärde mig göra pälsar för hand och tog gesällbrev. Jag började i butiken i Landskrona 1977, och affärerna blomstrade. Det var högsta mode med päls, alla skulle ha en. När jag kom in i verksamheten kunde jag skapa pälsar från grunden, vilket gjorde att vi slapp handla från grossister. I ett slag började vi tjäna mycket mer.

Vi hade också många kunder från Danmark. De tog färjan över från Köpenhamn till Landskrona för att köpa mockajackor. Det fanns nämligen en lyxskatt på mocka i Danmark, och det blev billigare att handla i Sverige. Farfar hade en minibuss som hämtade danskarna vid färjan och körde dem till butiken. De köpte mockajackor och sedan skjutsade han dem tillbaka till färjan. Det var en bra affär för danskarna och för oss.

I mitten av 80-talet började intresset för päls att dala. Jag funderade på vad jag skulle göra i stället. Jag började så smått att skapa i skinn, trots att jag inte var utbildad till det. Jag kände en sadelmakare som jag ville ha tips och råd av, men han ville inte dela med sig av sina yrkeshemligheter. På den tiden fanns varken Youtube eller internet, så jag fick läsa i böcker och prova mig fram. Jag lärde mig av mina misstag.

Först började jag göra väskor, eftersom jag tyckte att det var roligast. Jag gick på stan och smygtittade på damväskor för att se hur de var gjorda. Många damer tittade misstänksamt på mig, de trodde nog att jag skulle råna dem. De höll väskorna hårt intill kroppen.

För några år sedan började jag tillverka hundhalsband av en slump. Jag hade fått ett samtal från radioprofilen Gert Fylking, och trodde först att det var ett skämt, men han ringde för sin frus räkning. Hon ville starta ett företag där hon sålde exklusiva hundhalsband och behövde komma i kontakt med någon som kunde trycka på skinn. Det ledde till ett samarbete som varade i flera år. Hundhalsbanden såldes bland annat till kändisar som Liza Minelli och Markoolio.

Efter några år gick Tanja Fylking vidare till andra idéer, men jag har fullt upp med andra beställningsarbeten. Jag har inte behövt annonsera en enda gång sedan jag startade mitt företag. Kunderna trillar in ändå. Jag gör allt från att laga säten på gymredskap till att sy hölster, jaktväskor, bilinredningar, båtinredningar och skinnförkläden.

Visst får jag specialbeställningar ibland, som har lite mer vuxen inriktning, om man säger så. I början blev jag generad, men nu ser jag det som skinnprodukter bland alla andra. När jag fick en beställning på tre sexgungor till en swingersklubb i Glumslöv, fick jag be dem att förklara i detalj vad de förväntade sig. Något sådant hade jag aldrig gjort innan.

 Jag älskar att arbeta med mina händer, och att ha friheten att göra vad jag vill. Hade jag inte arbetat med skinn, hade jag nog blivit finsnickare. Jag tycker om när kunderna kommer med en unik beställning, när de vill ha något som jag aldrig gjort tidigare. Jag tycker om att klura ut nya lösningar, när det börjar snurra i huvudet på mig. Då är jag som lyckligast.”

Ella Sjögren – konditor och tårtkreatör

”Du måste ha tålamod för att kunna skapa tårtor”

”Jag föddes i Polen 1971. Min mamma var ensamstående och vi hade ont om pengar. Som barn drömde jag om att driva en frukt- och grönsaksbutik. Jag tänkte att om vi hade en egen butik, skulle vi alltid ha gott om mat.

Jag kom till Sverige år 1999 och har jobbat som sömmerska, städerska och servitris. Till slut utbildade jag mig till kock och kallskänka. Jag jobbade ofta kvällar och helger, och när jag fick barn var det svårt att få livspusslet att gå ihop. Jag hade en underbar lärare, Ulrika, som uppmuntrade mig till att plugga vidare till konditor. Jag var tveksam, jag kunde ju inte ens baka kanelbullar! Men hon såg att jag hade talang. Efter min konditorsexamen började jobba i bageriet i en livsmedelsbutik, men kände att det inte passade mig. De bakverken görs oftast på halvfabrikat, och jag ville skapa tårtor, bakelser och kondisbitar från grunden. 2013 startade jag mitt eget företag ”Fantasitårtor av Ella Sjögren”. Jag slutade mitt jobb på söndagen och startade mitt företag på måndagen. Första dagen satt jag i lokalen och grät, och tänkte ’vad har jag gjort?’”. Det var ju ett väldigt stort steg, jag fick ta lån och allt hängde på mig. Det var tufft första året, men sakta men säkert har jag fått allt fler kunder. En del reagerar på att mina tårtor är dyrare än de man köper i mataffären, och jag försöker förklara att detta är ett hantverk. Alla dekorationer, bottnar och mousser gör jag för hand. Det finns kunder som till exempel vill ha en högklackad sko gjord i sockerpasta på sin tårta, och en sådan dekoration kan ta två dagar att göra.

Jag älskar mitt jobb. Och mest älskar jag söndagar. Då är butiken stängd och jag kan stå och skapa efter eget huvud. Ibland går jag upp i mitt skapande så mycket att jag glömmer tiden. Min man är van vid att jag kommer hem sent …

Jag har över 2000 följare på Instagram och får många av mina kunder den vägen. Där kan ni se alla roliga tårtor jag gjort genom åren. Jag kallar mitt företag Fantasitårtor av Ella Sjögren eftersom det bara är fantasin som sätter gränsen för vad jag kan skapa. Jag har gjort bensindunkstårtor, enhörningstårtor, fisketårtor, dinosaurietårtor, kameratårtor – allt!

För att lyckas som tårtskapare måste du ha tålamod och älska att baka. När jag gör en tårta tänker jag att den är till min egen familj. Då vet jag att jag lägger mycket kärlek i den. Om jag är stressad blir tårtorna inte bra. Det är ett konstverk och måste få ta tid.

Det roligaste jag vet är att göra tårtor till barn. Häromdagen fick jag en film från en flickas barnkalas där hon lade sig över tårtan och vägrade låta gästerna äta den eftersom hon tyckte att tårtan var så fin. I sådana stunder känner jag mig stolt. Den kärleken är min belöning, inte pengarna. Jag är väldigt tacksam för alla mina kunder.”

Myriam Jabert – smyckesdesigner

”När jag skapar smycken går jag på känsla”

”Som barn drömde jag inte om att bli designer. Det kom som en blixt från klar himmel år 2011 att jag ville börja skapa smycken. Jag började göra enklare armband och halsband tillsammans med en kompis, vi köpte pärlor på Panduro och sålde smyckena på marknader. För pengarna åkte vi till Paris.

2014 ville jag lära mig mer. Jag tog en kurs i silversmide och mitt första smycke var en silverstav där det stod ”Fashion”, eftersom jag pluggade modevetenskap då. Jag har varit intresserad av mode sen jag var barn. Min farmor och farfar är från Libanon och hade kabel-TV där de kunde få in kanalen Fashion-TV. Där såg jag mina första modevisningar från Paris och drömde om att en gång bli modell eller arbeta med mode.

Min mamma är från Landskrona och min pappa är från Libanon, och jag är född i Frankrike. När jag var barn drev han bland annat en smyckesbutik och jag minns hur vi fick hjälpa till att packa ner smyckena i små tygpåsar när han skulle åka på marknader. Vi flyttade från Frankrike till Landskrona när jag började nian, och först var det en kulturkrock för mig. Tjejerna här var mycket mer sminkade än jag var van vid, även i skolan, och klädstilen var annorlunda.

När jag skapar smycken går jag på känsla. Eftersom jag inte har gått en längre utbildning i silversmide har jag fått lära mig genom att göra fel. Jag tittar inte på vad andra gör, utan inspirationen kommer inifrån mig själv. Jag bryr mig inte om vad som är trendigt.

Det roligaste är att få specialbeställningar, att göra unika ringar eller halsband. Jag lägger mycket kärlek i mitt arbete, och tänker på bäraren medan jag tillverkar smycket. Därför vill jag inte syssla med massproduktion. Det är svårt att lägga lika mycket känsla i smycket om man producerar 100 likadana ringar.

Förutom att tillverka och designa smycken jobbar jag också som inredare och har haft uppdrag åt olika mäklare inför lägenhetsförsäljningar. Att syssla med många olika saker berikar mig, och gör att jag blir mer kreativ.

Som barn var jag ganska blyg. Jag började jobba som modell i tonåren, och tyckte ibland det var svårt att tala för mig själv inför en stor publik. Men som företagare måste jag vara framåt, annars händer det ingenting. Med företaget har jag blivit bättre på att ta initiativ, att sälja in mig själv. Jag har hittat många här i Landskrona att samarbeta med, och jag gillar att lyfta Landskrona. Jag trivs så bra här. Här finns allt jag behöver.”

Text: Maria André. Foto: David Elg, Moob

Du använder en föråldrad webbläsare. Alla funktioner fungerar inte i din webbläsare. Var vänlig uppgradera din webbläsare för att förbättra din upplevelse och öka din säkerhet.